Dock… ändå måste det klagas och spottas på diskursen. Vi har klagat på forum för levande historia tidigare… minns t.ex. artikeln på avgrunden som ledde till Petters artikel på SVT Opinion då han försökte läsa in Zizeks kritiska tänkande i en liberal diskurs och som i förlängningen faktiskt slutar med en direkt attack mot institutioner som Forum för Levande Historia.

Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar. Vi borde också få lära oss, att likt realsocialismens försök, är realliberalismens verkliga resultat är något helt annat. För där bomberna slår ned bryr man sig inte om de kommer i frihetens namn.
(Petter Nilsson - Liberalism är våld)

Forum för Levande Historia är en realliberalistisk institution för ett skapande av en uniform ontologi. Deras aktivistiska tolkning av historia är inget annat än ett sätt att sudda och tipp-exa verkligheten för att passa in i ramar så snäva att till och med dess egna institution får växtvärk.

I DN menar man till och med att forumets själva grund vilar på en tidig enkät som visade på att ungdomar tolkar historia utanför enkäters frågeställningar.

En tvetydig fråga skapar osäkerhet hos de tillfrågade och ger en hög andel svar som kan tolkas alarmistiskt. I den gamla enkätfrågan från 1997 låg det försåtliga i att kräva absolut säkerhet. Att tänka själva och inte okritiskt acceptera något som sant bara för att andra hänvisar till auktoriteter brukar i vårt samhälle hyllas som en dygd. Det vet ungdomar. Allt ska kunna prövas.
(Dn Debatt - Ful fint för god sak)

Så när man ställde absoluta svar på frågor i enkäten svarade givetvis den svenska ungdomen med osäkerhet. Klart ingen kan vara helt säker på kunskap?!

Minns Sokrates som skall ha sagt något i stil med “Det enda jag vet är att jag ingenting vet med säkerhet”. Att mäta faktakunskaper om enstaka händelser är inte att utröna hur rotade vi är i vår egen kulturhistoria. Det spelar ingen roll om vilka siffror dagens förintelsehistoria har nedtecknat i arkiven.Inget särskilt kommer att hända av att veta skillnaden mellan 1 miljon, 10 miljoner eller 100 miljoner. Man kan inte mäta historiska skeendens vikt i sociologiskt kvantifierbara enheter.

Den positivistiska vetenskapsfilosofin ligger fortfarande som ett klibbigt lager över svensk samhällsvetenskaplig. Vetenskapsmannen skall vara rationell och objektiv. Det som är intressant är fakta.
(Fragment - Att missbruka minnen…)

Att förstå historia och levandegöra den (som ändå måste vara i Forum för Levande Historias intresse?) görs mycket bättre i kulturella utbyten bortom uppiffade lokaler i Hufvudstaden. Ta medeltidsveckan i Visby eller Clandestino-festivalen i Göteborg som goda exempel levandegörande av kultur och historia. Genom kommunikation och utbyte av infomation. Det är här som “Forum för Levande Historia” blir så otroligt obehagligt om man låter tankarna sjunka lite djupare in i vad de vill åstadkomma.

De verkar för att historia bland annat skall vara

• Kvantifierbar
• Ideologiskt styrd

.. är detta kriterier som verkligen går att förena med exempelvis regeringens förmenta liberalism? Att ha en institution som aktivt försöker styra undervisningen i svensk skola efter en totalitär ideologi som inte kan ty några medel i sin strävan efter maktfullkomlighet är helt oproblematiskt?

“Forum för Levande Historia” måste monteras ner och glömmas. Istället behöver vi en hårdsatsning på en skola där barn faktiskt utvecklas till sin fulla potential och som slutar hetsa fram faktakunskaper om menlösa tings beskaffenhet. Istället för att satsa energi på reaktiv undervising baserad på samhällsalarismens reflexiva ideologi borde vi faktiskt stanna upp, tänka efter hur man skulle klara sig ur en situation där ens arbetsplats tvingar fram ett beteende som går emot vår integritet och ta kloka beslut utifrån vårt bildade självmedvetande.

Om inte skolan skulle drivas så hårt att den nu sitter på knä och spyr, som en underpresterande bulimiker, kanske vi vore i en situation där ungdomar kunde svara på frågor om förintelsen som faktiskt spelar roll för att förhindra att utrotningar sker igen.

“There is no longer the possibility of classic sabotage, or of a Luddite refusal, because we are right inside it. Nowadays workers carry their instruments of labour inside their own heads “” so how is one to refuse work, or sabotage work? Should one commit suicide? Work is our dignity. The refusal of work was imaginable in a Fordist society, but today it becomes increasingly less thinkable. There is the refusal of command over work, but that is quite another thing.” (http://info.interactivist.net/node/635)

Ja, hur ska vi kunna sabotera och arbetsvägra inom den immateriella produktion vi känner som vården? Lägga häftstift i patienternas sängar? Gömma handkontrollen till TV:n i dagrummet? Slå sönder våra egna knän?

Givetvis inte. Vi menar att både våra kamrater och Negri helt enkelt har fel.

Arbetsköparna räknar med att man ska känna omsorg och göra uppoffringar (stressa, ta kortare raster etc.) för att patienterna ska ha det bra. Istället bör man jobba långsamt, ta långa raster (sova om man kan), undergräva chefens makt genom ständig kritik, stanna länge hos patienter man tycker om och kortare hos idioterna samt påtala behovet av mer personal då nedskärningar och omorganiseringar gjort situationen ohållbar. Och varför inte använda datorerna på jobbet till subversiv verksamhet eller sabotera användandet av nya digitaliserade stämpelkort som nu införts på sina håll?

Spelar man kapitalet i händerna genom att bejaka sin roll som arbetskraft genom att göra uppoffringar och lägga ned sin själ i sitt arbete för att ingen patient ska lida kommer vi sitta fast i grottekvarnen tills det att vi dör. Men som en mustaschprydd man en gång sa så för att göra en omelett måste man knäcka några ägg. Visst, patienterna kan komma i kläm men de kommer de alltid göra i händelse av en konflikt när vården bara är ännu en vara. Patienter kan dö när deras operationer skjuts upp pga. (vilda) strejker eller få mindre omvårdnad när man arbetsvägrar på andra sätt. Det är ingen anledning att inte arbetsvägra - en tredje part kan alltid hamna i kläm i en specifik klasskonflikt (busschaufförer arbetsvägrar - vanliga hederliga knegare som inte har råd med bil kan inte längre ta sig någonstans, kravaller kostar staten en massa pengar i form av snutbevakning vilket ger mindre pengar till dagis etc.). Tänker man alltid på konsekvenserna för en tredje part leder det till handlingsförlamning.

Toni Negri då? Vi erkänner att vi i mångt och mycket håller med vad han skriver i vanliga fall men på senare år har han ibland börjat visa tecken på åldersdemens. Aspekter av tesen om den sociale arbetaren är till exempel problematiska. Detta då han tycks mena att den sociale arbetaren är autonomt produktivt, att vi producerar med hjälp av våra egna förmågor och inte längre är i behov av det sociala kapitalets produktionsmedel. “We don´t need a capitalist to come and give us the instruments, the hammer. The instruments are in our anthropology, our brain is the instrument that constitutes wealth” (http://www.generation-online.org/t/Contro-impero.htm)

Han menar rentav att den sociale arbetarens arbete är aktualiserad kommunism. “The socialized worker is a kind of actualization of communism, its developed condition. The boss, by contrast, is no longer even a necessary condition for capitalism”. (The Politics of Subversion, s. 81). Kapitalisterna reduceras till parasiter som endast kontrollerar vårt arbete, eller bättre, mer eller mindre låter oss producera under fria former och sedan stjäl frukten av vårt arbete. Detta arbete som är uttryck för autonom, kommunistisk produktivitet. Arbetet i sig är inte längre ett kontrollmedel och en exploatering (vilket ju Harry Cleaver alltid hävdat med rätta - att arbete är kontroll). Med detta i åtanke blir ju klassiskt sabotage där man slår sönder produktionsmedel, kapar sladdar, kastar in en sten bland kugghjulen etc. otänkbart.

Men finns det någon som inte är beroende av det sociala kapitalets produktionsmedel? En jobbdator, ett vårdhem, ett café, en skollokal, verktygslådor? Tesen verkar sakna förankring i verkligheten. Visst, produktionen har blivit mer immateriell och våra känslor, tankar, språk etc. har intagit en hegemonisk position inom produktionen men de klarar inte av att existera helt självständigt som en autonom kraft. De behöver kopplas upp mot kapitalets hårdvara - en hårdvara vi inte äger. Precis som när det under det industriella arbetets hegemoni krävdes fabriker och maskiner för att arbetarna skulle kunna producera värde. Vad det handlar om är en ny klassammansättning dominerad av den sociale arbetaren, inte en komplett brytning i postmoderniteten där vi plötsligt är autonoma producenter som äger alla våra produktionsmedel (vi delar alltså inte helt Negris analys av den sociale arbetaren utan menar att han helt enkelt avvikit för mycket från den autonoma marxismens skinande stig). Att sabotera jobbdatorer, stjäla, göra sönder espressomaskiner eller låta cement stelna i förtid så att man inte kan jobba är alla exempel på sabotage som är fullkomligt applicerbara idag. Vi kan arbetsvägra genom att vägra sälja våra själar till kapitalet när vi förväntas sälja med ett leende inom serviceyrkena eller vägra vara medlidande och käckt glada med korkade patienter. Här behövs inga dramatiska självmord. Eller som Nicholas Thoburn säger i sin eminenta bok Deleuze, Marx and politics:

“(…) the refusal of work is a cramping mechanism for the refusal of workers’ plenitude and a compulsion to political activity immanent to capitalist configurations, not a simple ‘Luddism’, or a refusal of ‘command’ (as something exterior to work itself). The refusal of work in an age of … the social individual when, for some, affect, communicational competence, and technical expertise have come to the fore would not be a ’suicidal’ self-destruction, but a critical engagement with the axiomatizing relations immanent to these formations as they are born of, and functional to, capital. There is no reason that the refusal of work is not still valid for this configuration“.

Under resan till ESF i Florens är det två minnen som tydligast har har satt sina spår. Det första är att Esbati, den förra ordföranden för Ung Vänster hela tiden försökte tränga sig i alla köer och var jävligt dryg. Det andra är att upprörda hippies i bussen vägrade låta oss döda lite tid genom att titta på filmen Pearl Habour. Den fick tydligen folk att må dåligt pga sin imperialistiska tendenser.

För mig känns ESF som något från en svunnen tid. Ungefär som Attac eller Hans Abrahmsons tankar om det gyllen tillfället. Det har hänt en del sen dess. En hel generation av medelklass (förlåt mellanskikt) aktivister har tex sugits upp och kramats i hjäl av institutioner för internationella relationer. Eller gått vilse någonstanns mellan sina MFS och SIDA karriärer. Vissa flippade ut totalt och blev arbetsköpare med hybris som Stellan Vinthagen. Eller journalister på tidningen Arbetaren.

Och nu väntar ännu ett ESF. Denna gång i Malmö. Sossarna betalar kalaset och samma arbetsköpare som dagligen attackerar vår klass inom den offentliga sektorn är en integrerad del av tillställningen.

Ack så trött. Inte bara av nattjobbet. Men kravaller är ju alltid kul

Att däremot som Bruce Springsteen framföra sin låt American skin (41 shots) i New York i trots mot NYPD, det är politik. Att som Sinead O’Connor trots en buande publik och i ren ilska börja sjunga sin Bob Marley-cover med udden riktad mot påven. Politisk musik kräver mod, något som visar på en ilska mot rådande maktasymmetrier och/eller kärlek till den kommande världsrevolutionen- inte vardagligt, kvasipsykologiskt navelskåderi.

they take our very lifeblood
they take our children’s lives
take fathers away from children
take husbands away from wives

I am a coalminer
and I’m sure I wish you well
let’s sink this capitalist system
to the darkest pits of hell

Independence Limited
Freedom of Choice
Choice Is Made for You My Friend
Freedom of Speech
Speech Is Words That They Will Bend
Freedom with Their Exception

Metallica - Eye of the beholder

The Bible’s blind, the Torah’s deaf, the Qur’an’s mute
If you burned them all together you’d get close to the truth still
They’re pouring over Sanskrit on the Ivy League moons
While shadows lengthen in the sun
Cast all the school and meditation built to soften the times
And hold us at the center while the spiral unwinds
It’s knocking over fences crossing property lines
Four Winds, cry until it comes

Bright Eyes - Four winds

Sweet communist,
the communist daughter
standing on the sea-weed water
semen stains the mountain top
semen stains the mountain tops
with coca leaves along the border
sweetness sings from every corner
cars careening from the clouds
the bridges burst and twist around
and wanting something warm and moving
bends towards herself
the soothing proves that she must still exist
she moves herself about her fist
sweet communist, the communist daughter
standing on the sea-weed water
semen stains the mountain tops
semen stains the mountain tops

Neutral Milk Hotel - Communist daughter

Kanske börjar de här frågorna från fel håll. Vi vänder på det.

Februari 2007 stormades Ungdomshuset i Köpenhamn, arbetarrörelsens anrika Folkets hus som sedan 1980 varit ett ockuperat och självstyrt ungdomscentrum. Våldsamma protester exploderade på Köpenhamns gator de närmaste veckorna. Protesterna mot stormningen var väntade, de hade de socialdemokratiska politikerna i Köpenhamns stadsstyre räknat med. Men vad de inte räknat med var uthålligheten i protesterna. Och än mindre omfattningen av dem. Istället för att ta död på en aktiviströrelse, blev stormningen startskottet för en ännu bredare och större. Protesterna stannade inte heller vid Danmarks gräns. I Helsingfors, Umeå, Berlin och Bologna demonstrerade ungdomar till stöd, nya hus ockuperades och nya krav på fler ungdomshus restes. Det märkvärdiga hade inträffat, att en lokal Köpenhamnskonflikt direkt tagit ett språng och blivit en europeisk angelägenhet. Men inte bara med stöd, utan plötsligt krävdes ungdomshus på flera platser. Aktionerna smittade av sig och förbands direkt med varandra. När Lilla Sjöjungfrun i Köpenhamn målades helt rosa, med siffrorna 69 på sig – det nummer på Jagtvej som Ungdomshuset låg, så hade dagarna efter den norditalienska staden Trentos kommunsymbol, statyn på björnen Bruno, blivit rosamålad av aktivister som krävde att det nyligen stormade sociala centret Bruno skulle få öppna igen.

Euromayday

Ta första maj som ett annat exempel. På arbetarrörelsens dag har den traditionella socialdemokratiska fackföreningsrörelsen fått konkurrens. I stad efter stad i Europa har ungdomar med osäkra anställningar, anställningsformer som hamnat i fackföreningsrörelsens blinda fläck och som oftast inte organiseras, börjat hålla sina egna första majtåg. Men de lånade snarare formen från Prideparader, karnevaler och gatufester än från bistra tåg i räta led bakom röda fanor. Euromayday-parader hölls 2008 i ett tjugotal europeiska städer. I skilda städer som Helsingfors, Berlin, Milano, Barcelona och Köpenhamn ställdes samma krav på nya sociala skyddsnät för de osäkra anställda.

Från G8-blockaderna till Salem

Eller ta protesterna mot G8-toppmötet i Rostock juni 2007. I en smart planerad olydnadsaktion lyckades demonstranter blockera alla vägar in till toppmötet, genom att slingra sig runt varje polisavspärrning: så fort polisblockader hindrade ett demonstrationståg, splittrades tåget upp i fem block som spred ut sig likt fem fingrar från en hand, varje block med en egen färg på sina banderoller. Sedan sprang antingen dessa block runt polisblockaderna, eller så tvingade man avspärrningarna att bli så vidsträckta och uttunnades att luckor uppstod där demonstranter kunde slinka emellan. Samma sak skedde under olydnads-aktipedia.org/index.php/Aktionsdag” title=”Läs mer om aktionsdag på Aktipedia” class=”wikilink” target=”_blank”>aktionsdagen G13 i Köpenhamn för ett nytt Ungdomshus. Ungdomshusaktivisterna deklarerade öppet att de skulle ockupera sitt nya hus den dagen. När polisen spärrade av vägen för demonstrationen, delade aktivisterna upp sig efter olika färger i fyra block som alla på olika sätt, via olika vägar eller metoder, försökte ta sig fram till huset. Och under den antifascistiska demonstrationen i Salem i december 2007 spred sig på en given signal block åt olika håll, och försvann ut i bostadsområdena för att på olika sätt blockera nazimarschen. När polisen så försökte hindra en cykeldemonstration i juni 2008 att blockera Lega Nords protestmöte mot moskébygget i Padua, delade cyklisterna snabbt upp sig efter olika färger och for via olika gränder förbi varje avspärrning för att sammanstråla på det torg dit de förbjudits att anlända.

Varje konflikt som blossar upp vägrar stanna innanför nationens gränser. De knoppar av sig, sprids som ringar på vattnet, inspirerar och konspirerar med varandra. Europa är en självklarhet för dagens aktiviströrelser, ett Europa som ett delat konfliktrum. Men denna rörelse sker inte bara spontant, utan är också ett resultat av tusentals möten, träffar och nätverkande mellan Europas aktiviströrelser.

De sociala forumen är döda, leve de sociala forumen

De sociala forumens tid är förbi. De föddes ur globaliseringsrörelsen och toppmötesprotesterna, barn av Seattle och Porto Alegre. Denna rörelsecykel har somnat in, nya har redan ersatt den. Ändå lever de sociala forumen. Eller kanske rättare sagt, de sociala forumens periferi, dess utkanter, lever och sprudlar fortfarande av en febril aktivitet. För de sociala forumen är så mycket mer än de stora paneldebatterna, de kända talarna eller stora organisationerna som håller inledningsanförandena. Där är politiken ritualiserad, det sociala forumet svår att skilja från den officiella partipolitiken. Istället har allt intressant börjat ske utanför forumen, underifrån forumen, i utkanten av dem. Det är där som Europa blir ett gemensamt konfliktrum, som utbytena av praktiker sker, som nya europeiska aktionsdagar planeras, nätverk bildas, motståndshistorier berättas och kontakter knyts.

Life despite socialdemokratin

Under det Europeiska sociala forumet i Florens 2002 var det på olydnadsforumet utanför som idéerna kring protestdagar mot Irakkriget planerades, på alternativmedia-forumet Hub som Indymedia och aktivistvideo-teknikerna lärdes ut. Det var på det intergalaktiska forumet utanför ESF i Paris som de osäkra anställda inom franska skådespelsindustrin mötte och diskuterade med Barcelonas och Milanos mediaaktivister om kampanjer kring ”prekarisering”, den osäkra flexibiliseringen av arbetsmarknaden. Och det var där som olydnadsaktivister från Italien mötte skandinaviska och tyska, för att överföra sina erfarenheter från de kamppraktiker de utvecklat. På det självständiga anarkistforumet stärkte de franska och svenska syndikalister sitt fackliga samarbete. På Beyond ESF i London beslöt det radikala aktivistforumet att satsa på Euromayday som en gemensam form och första maj som dag för att föra upp frågan om osäkra anställningar på dagordningen. Det var där aktionsdagarna för papperslösa och lägren vid Europas gränser planerades av nätverket No Border. Det var vid ESF i Grekland som kontakterna knöts mellan de norditalienska sociala centren, de grekiska antiauktoritära anarkisterna och tyska autonoma som sedan gemensamt blockerade G8-toppmötet i Rostock.

Det är här sociala forumen blir något radikalt, en europeisk konspiration mot kapitalism, gränsregimer och det globala kriget. Och detta sker oberoende av vad huvudarrangörerna har för syften med att organisera ESF, oavsett vad de sätter för huvudteman eller organiserar för debattpaneler. Oavsett vänsterpartiet Rifondazione comunistas eller metallfacket FIOMs planer att ha ESF Florens som en språngbräda för sin valkampanj mot Berlusconiregeringen. Oavsett Attacs försök att använda ESF Paris för att skapa en ny fransk socialdemokrati. Oavsett trotskistiska SWPs försök att använda ESF London för att skapa en vänsteropposition till Labour. Oavsett socialdemokraterna och LOs baktankar att stödja ett Europeiskt socialt forum i Malmö som ett led i deras valkampanj mot Alliansen och en satsning på att marknadsföra Öresundsregionen.

I periferin frodas radikaliteten

Det europeiska sociala forumet i Malmö i september är inte något undantag. Det är utkanten till ESF som kommer vara centrum för en radikal antagonism. Och det är aktivivitetshuset Utkanten i Malmö som kommer vara centrum för aktioner och Radical Assemblies, öppna stormöten för de europeiska aktivistnätverken. De fyra mötena på Utkanten tar upp teman som ”osäkra anställningar och arbetsplatskamp”, ”kvinnors dubbelarbete”, ”ockupationer, frizoner och sociala center” samt ett framtidsinriktat stormöte om kommande internationella aktionsdagar och mobiliseringar utifrån ”Europa som gemensamt konfliktrum”. Radical Assemblies och aktiviteterna på Utkanten organiseras av det nybildade aktivistnätverket ESF Action Network, där bland annat Syndikalistiska ungdomsförbundet, kvinnogrupper som Malmö Fria och Kvinnopolitiskt forum samt autonoma grupper som Virvelvinden och Allt åt alla ingår. Action Network kommer under ESF-veckan genomföra ett flertal aktioner utifrån de teman som diskuteras under det sociala forumet, teman som det offentliga rummet, bostäder, migration, klimat och vapenexport. På så sätt undviks att ESF bara blir en agora, utan att frågorna faktiskt anknyts till praktiker och perspektivet om vad som faktiskt går att göra förs in i diskussionerna. För visst tillförs en diskussion om gratis kollektivtrafik en ny dimension om deltagarna faktiskt plankat på Skånetrafiken för att komma dit, och omvänt, de krav som formuleras på det mötet legitimerar en fortsatt praktik av att faktiskt göra kollektivtrafiken gratis genom att sedan planka hem igen. På så sätt kan frågorna som diskuteras konfliktladdas och visa på sociala rörelsernas möjlighet att faktiskt genomföra dem med sina praktiker, istället för att bara reduceras till abstrakta krav eller tomma vallöften, och de konfliktuella praktikerna i sin tur legitimeras och ges konsensus genom att förbindas och förankras i de faktiska behov, krav och problemställningar som sociala rörelser diskuterar.

Artikel som publicerades i Fria Tidningen/Stockholms Frias serie Argument om ESF.

Konflikt: Jesper om att de borgerliga värderingarna tagit över Pridefestivalen, Salka ansluter sig till Dagens Konflikt och diskuterar i sitt första inlägg FRA-debatten, Akuhujan fortsätter sin serie om hur porren påverkat hennes sexliv, Autonoma Kärnan skriver om arbetsvägran inom kvinnodominerade yrken och Den udda vinkeln flummar på om ditt o datt som faller honom in.

Därför att det är ytterst problematiskt att fullständigt avskriva sociala forum, med tillfällen till kollektivt kraftsamlande, öppnade kontaktytor och inte minst lite Negri-nuthugging. Även om ESF i grunden är sossigt finns det inget som säger att vi inte kan göra det till något annat. Att räkna ut forumet med hänvisning till att sossarna varit inblandade är att helt frånskriva oss själva handlingsutrymme och på egen hand göra oss till den sektvänster vi alla strävat efter att begrava tillsammans med våra dreads. Vi får plocka russinen ur komockan och påverka innehållet, ställa till med skandaler, träffa kamrater från övriga Europa och begrava de ansvarstyngda vänsteristerna i skratt. Det handlar inte om att vara kuttersmycken till sossarna (som ju redan bestämt allt), vi skiter väl i dem. Att snacka med dem är lika givande som att ge blommor till polisen.

Det är den utomparlamentariska vänstern vi är intresserade av, förbannade arbetare som vi, som vi vill bonda med och snacka politik. Ilmar Reepalu får gärna smittas av Göran Johanssons gonorré och ruttna sönder bit för bit men spela roll om han är närvarande på ESF. Han är lika betydelsefull som navelludd - individen är intet, klassen allt.

Väldigt bra inlägg i frågan hittar ni hos guldfiskaren och herman hedning.

I vintras hamnade jag på en tillställning där Arbetarens Andreas Malm var en av talarna. Jag kände till honom som först en radikal och vettig Israelkritiker, och senare som utflippad anhängare till Irans och Syriens springpojkar i Libanon, Hizbollah.

Nu hade Malm genomgått en ny metamorfos, och talade om global uppvärmning på ett sätt som förde tankarna till domedagspredikanter som tror att våra sista dagar är nära förestående. Det fanns ingen anledning att längre kämpa för Gazas befolkning eftersom strandremsan snart kommer att dränkas i havet, därför var den globala uppvärmningen överordnad alla andra frågor. Malm lät upphetsad.

Ja, det sägs att jorden blir varmare. Jag hoppas verkligen det är sant, kanske kommer min barndoms dagdrömmar om två månaders vinter och tio månaders sommar att gå i uppfyllelse.

Det bråkas om vad uppvärmningen beror på, och måste jag rangordna vad jag tycker är allra obehagligast av avmagrade klimatpredikanter, hycklande “klimatskeptiker” eller enfaldiga medelklassmänniskors
skuldbeläggning av sig själva för att de tar flyget på semestern så vinner de enfaldiga medelklassmänniskorna lätt.

Men det gör inte de andra kategorierna mindre vidriga. Klimatpredikanterna bidrar till skuldbeläggningen och “skeptikerna” – tja, vad sysslar de med egentligen? När en uppfattning blivit så etablerad som klimathotet finns det alltid vissa som får en kick av att sätta sig på tvären och tillåta sig tvivla, men sker det i
organiserad form kan man ge sig fan på att man hittar ett eller annat oljebolag bakom alla “oberoende” forskningsinstitut som citeras.

Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om isbjörnarna dör ut eller inte och har svårt att uppröra mig över att det är isfritt på nordpolen i juli. Däremot kan vilken idiot som helst inse att även om oljan inte skulle ha det minsta att göra med att jorden blir varmare så finns det en rad skäl att bli av med beroendet av fossila bränslen så fort det bara går.

Oavsett om utsläppet av växthusgaser verkligen bidrar på något avgörande sätt till uppvärmningen är oljan dyr, smutsig och en källa till diverse tvivelaktiga regimers makt. Kan klimathypen leda till att vi slutar använda skiten och slutar finansiera Rysslands upprustning, Irans medeltidsregim, huset Saud, gaphalsen i Venezuela och familjen Bush så kanske Andreas Malm är ett rimligt pris att betala.

Grejen är bara att det inte känns så troligt att denna den senaste miljöflugan får någon annan effekt än möjligen att Al Gore gör ett nytt försök att bli USA:s president 2012. Bensinransonering i Kina och
ett oljepris på Road Warrior-nivå är antagligen den enda kraft som kan tvinga fram nya drivmedel i stor skala. Och då handlar det inte om den etanol amerikanska collegelärare dövar sina klimatsamveten med,
samtidigt som folk i Haiti tvingas äta lera på grund av skenande matpriser - utan om radikala lösningar som vi bara kan drömma om i dag.

Det vi socialister kan göra är att driva på för byggandet av miljövänlig infrastruktur som magnettåg och att snabba på avvecklingen av oljeberoendet. Inte försöka tuta i vanligt folk som inte gjort väldigt stora investeringar i smutsig kinesisk industri att det är deras fel att Arktis is smälter.

Andra om Andreas Malm, klimathotet, global uppvärmning, klimatskeptiker, Arbetaren, Hizbollah, Olja, Magnettåg, isbjörnar, Arktis

]]> http://avgrunden.org/2008/08/01/the-heat-is-on/feed/ http://avgrunden.org/2008/08/01/%e2%80%9chemma%e2%80%9d-igen/ http://avgrunden.org/2008/08/01/%e2%80%9chemma%e2%80%9d-igen/#comments Tue, 30 Nov 1999 00:00:00 +0000 Avgrunden http://avgrunden.org/?p=516

Jaha, då var man tillbaka i Sverige då. Den gråa sommarens land.

Det har varit en jävligt grym resa och jag skulle göra om den idag redan om jag fick möjlighet. En hel del kontakter har knutits och en jävla massa grymma upplevelser, både på personligt och på politiskt plan.

Den här bloggen kommer raderas på söndag. Alla texter finns upplagda på Avgrunden.

Tack alla ni som läst och följt min resa och alla ni som skrivit kommentarer. Även de mindre bra kommentarerna.

Vi ses på barrikaderna!

]]> http://avgrunden.org/2008/08/01/%e2%80%9chemma%e2%80%9d-igen/feed/