Personen som bild - subjektet som objekt - bilden som ikon - har använts för vägledning och styrka under mycket av vår gemensamma historia. Vi har lånat bilder, tolkat och följt, både i det värdsliga och i det andliga. Bilder har genom kyrkan blivit till ställföreträdande illustrationer av det gudomliga - frälsaren och madonnan - barnet och modern - men också i det värdsliga finner vi detta. Det kristna ikonmåleriet bär på detta - berättelser kring och om objektet, dess historia och dess krafter - bilder som härstammar från någonstans och som sedan reproduceras och förmedlar det ursprungliga syftet vidare.

Kazánjskaja (eller Kazánjs Gudsmoder) är en sådan bild som inte bara gett upphov till berättelser om dess andliga styrka utan också dess direkta påverkan på den fysiska världen. Kurt Sommer skriver i standardverket Ikoner (Katolska Teologiföreningen, 1983) att det sägs att den ursprungliga Kazánjskaja uppenbarade sig 1579, och med uppenbarelse menas “en mirakulös händelse, varigenom den dittills okända ikonen kännetecknas som en ny nådekälla”. Sommer skriver att berättelsen om Kazánjskajans uppenbarelse är ett typiskt exempel på en sådan händelse:

Guds Moder uppenbarade sig flera gånger för en flicka i drömmen och befallde henne att meddela de kyrkliga och världsliga myndigheterna det ställe, där hennes undergörande ikon låg begravd. Varken klerker eller statliga överhetspersoner ville tro på flickan. Slutligen gräve hon och hennes mor upp ikonen. Den nyfunna bilden bars ärofullt in i katedralen och gjorde underverk.

Bilden i detta fall - Kazánjskaja - är en av de vanligast förekommande illustrationerna av Guds Moder i Ryssland. Bilden föreställer Guds Moder som lutar huvudet mot Jesusbarnet som med den högra handen tecknar välsignelse. Bilden av Kazánjskaja sägs ha ledsagat den folkhär som befriade Moskva från polackerna 1612 - två hundra år senare, 1812, ska ikonen ha beskyddat den ryska armén i kriget mot Napoleon.

* * *

Bilden av den palestinska frihetskämpen Leila Khaled bär en del estetiska likheter med Kazánjskaja. Den bild som har spridits allra flitigast och som har skapat en viss ikonlik förståelse för den unga palestinska kvinnans kamp för ett fritt och socialistiskt Palestina kan nästan ses som en spegling av Kazánjskajan.

De betydande skillnaderna torde vara omöjliga att inte upptäcka, men även likheterna står ut och kallar på betraktaren. Det böjda, och täckta, huvudet som på båda bilderna tycks blicka bortanför det objekt/subjekt som de bär i sin famn. Guds Moder lutar huvudet mot Jesusbarnet - en gest av kärlek - medan Leila Khaled böjer huvudet ifrån sin Kalasjnikov. Madonnan omfamnar Jesusbarnet utav kärlek och skyddar honom - Leila Khaled omfamnar sitt maskingevär på grund av att det är det enda hon kan förlita sig på ska skydda henne. Blicken som båda riktar - den ene mot och den andre ifrån - vittnar om tilltro; Guds Moder accepterar och älskar sin son medan Leila Khaled vänder blicken bort från vapnet men är tvungen att omfamna det ändå. Den ena bilden läser jag som en förbehållslös kärlekshandling medan den andra är sprungen ur en desperation och acceptans inför våldet som den enda vägen till frihet.

Leila Khaled tilltalade världen för första gången genom högtalarna på ett kapat flygplan, hon sa: “Vi har ropat från våra tält år efter år. Ingen lyssnade på oss”. Detta rop från de vindpinade och eftersatta flyktinglägren skakade om vår bild av konflikten i mellanöstern. Khaled fick oss att se det vi inte velat se. Hennes resa från åren som ung student till den ikon för internationell och nationell befrielsekamp som hon är än idag fullbordades där då hon uppenbarade sig för omvärlden. En mirakulös händelse kanske, tältdukarnas smattrande klagan var över och världen såg henne.

* * *

Berättelserna kring en annan rysk ikon - Íverskajan - gör gällande något för imperialismens apologeter att begrunda. Berättelserna låter säga att erimiten Gabriel hörde Guds Moder säga: “Det är inte ni som vaktar mig utan jag som bevakar er”. Detta i samförstånd med en ikon som Leila Khaled, hennes gärning och arv, torde vara nog så starkt att fortsätta den rejektionistiska befrielsekampen i framtiden också.

* * *

I dagarna så har staten Israel jubilerat sina sextio år som nation. Detta har självfallet uppmärksammats i mediernas rapportering. Återigen har också den unga högern varit framme och manifesterat sin ståndpunkt och gjort jubilerandet till partipolitik, som sig bör såklart. Vad som blivit allt tydligare är dock att kritiken mot apartheidpolitiken som jubilaren Israel för, numera beskrivs som Israelhat - precis på samma sätt som att kritiken mot de imperialistiska kolonialkrigen i Afghanistan och Irak kommit att kallas för USA-hat. Det är en reaktionär retorik - samma retorik som för fram det största sveket mot den västasiatiska region som populärt kallas mellanöstern; nämligen tvåstatslösningen.

Att förespråka en tvåstatslösning är att ge legitimitet till den åtskillnadspolitik som staten Israel för mot sin egen befolkning och den palestinska enklaver som idag står splittrat mellan Fatah och Hamas. Genom att stödja en sådan utveckling lämnas den palestinska befolkningen i Gaza och Västbanken till att leva sina liv i nöd och armod. Detsamma gäller de palestinier som idag lever i Israel - innanför murarna.

Enbart tanken på att två stater skulle vara svaret är tungt defaistisk, och inget att hoppas på i fråga om progressivitet och fred i regionen. Snarare är det en förutsättning för fortsatt lidande. Att nu långt många fler än tidigare förespråkar denna idé är mycket beklagligt.

* * *

Ursprungligen publicerat av H. Palm på http://frangere.se under namnet “Ikonografi och en kalasjnikov + En reflektion angående Palestina“