“There is no longer the possibility of classic sabotage, or of a Luddite refusal, because we are right inside it. Nowadays workers carry their instruments of labour inside their own heads “” so how is one to refuse work, or sabotage work? Should one commit suicide? Work is our dignity. The refusal of work was imaginable in a Fordist society, but today it becomes increasingly less thinkable. There is the refusal of command over work, but that is quite another thing.” (http://info.interactivist.net/node/635)

Ja, hur ska vi kunna sabotera och arbetsvägra inom den immateriella produktion vi känner som vården? Lägga häftstift i patienternas sängar? Gömma handkontrollen till TV:n i dagrummet? Slå sönder våra egna knän?

Givetvis inte. Vi menar att både våra kamrater och Negri helt enkelt har fel.

Arbetsköparna räknar med att man ska känna omsorg och göra uppoffringar (stressa, ta kortare raster etc.) för att patienterna ska ha det bra. Istället bör man jobba långsamt, ta långa raster (sova om man kan), undergräva chefens makt genom ständig kritik, stanna länge hos patienter man tycker om och kortare hos idioterna samt påtala behovet av mer personal då nedskärningar och omorganiseringar gjort situationen ohållbar. Och varför inte använda datorerna på jobbet till subversiv verksamhet eller sabotera användandet av nya digitaliserade stämpelkort som nu införts på sina håll?

Spelar man kapitalet i händerna genom att bejaka sin roll som arbetskraft genom att göra uppoffringar och lägga ned sin själ i sitt arbete för att ingen patient ska lida kommer vi sitta fast i grottekvarnen tills det att vi dör. Men som en mustaschprydd man en gång sa så för att göra en omelett måste man knäcka några ägg. Visst, patienterna kan komma i kläm men de kommer de alltid göra i händelse av en konflikt när vården bara är ännu en vara. Patienter kan dö när deras operationer skjuts upp pga. (vilda) strejker eller få mindre omvårdnad när man arbetsvägrar på andra sätt. Det är ingen anledning att inte arbetsvägra - en tredje part kan alltid hamna i kläm i en specifik klasskonflikt (busschaufförer arbetsvägrar - vanliga hederliga knegare som inte har råd med bil kan inte längre ta sig någonstans, kravaller kostar staten en massa pengar i form av snutbevakning vilket ger mindre pengar till dagis etc.). Tänker man alltid på konsekvenserna för en tredje part leder det till handlingsförlamning.

Toni Negri då? Vi erkänner att vi i mångt och mycket håller med vad han skriver i vanliga fall men på senare år har han ibland börjat visa tecken på åldersdemens. Aspekter av tesen om den sociale arbetaren är till exempel problematiska. Detta då han tycks mena att den sociale arbetaren är autonomt produktivt, att vi producerar med hjälp av våra egna förmågor och inte längre är i behov av det sociala kapitalets produktionsmedel. “We don´t need a capitalist to come and give us the instruments, the hammer. The instruments are in our anthropology, our brain is the instrument that constitutes wealth” (http://www.generation-online.org/t/Contro-impero.htm)

Han menar rentav att den sociale arbetarens arbete är aktualiserad kommunism. “The socialized worker is a kind of actualization of communism, its developed condition. The boss, by contrast, is no longer even a necessary condition for capitalism”. (The Politics of Subversion, s. 81). Kapitalisterna reduceras till parasiter som endast kontrollerar vårt arbete, eller bättre, mer eller mindre låter oss producera under fria former och sedan stjäl frukten av vårt arbete. Detta arbete som är uttryck för autonom, kommunistisk produktivitet. Arbetet i sig är inte längre ett kontrollmedel och en exploatering (vilket ju Harry Cleaver alltid hävdat med rätta - att arbete är kontroll). Med detta i åtanke blir ju klassiskt sabotage där man slår sönder produktionsmedel, kapar sladdar, kastar in en sten bland kugghjulen etc. otänkbart.

Men finns det någon som inte är beroende av det sociala kapitalets produktionsmedel? En jobbdator, ett vårdhem, ett café, en skollokal, verktygslådor? Tesen verkar sakna förankring i verkligheten. Visst, produktionen har blivit mer immateriell och våra känslor, tankar, språk etc. har intagit en hegemonisk position inom produktionen men de klarar inte av att existera helt självständigt som en autonom kraft. De behöver kopplas upp mot kapitalets hårdvara - en hårdvara vi inte äger. Precis som när det under det industriella arbetets hegemoni krävdes fabriker och maskiner för att arbetarna skulle kunna producera värde. Vad det handlar om är en ny klassammansättning dominerad av den sociale arbetaren, inte en komplett brytning i postmoderniteten där vi plötsligt är autonoma producenter som äger alla våra produktionsmedel (vi delar alltså inte helt Negris analys av den sociale arbetaren utan menar att han helt enkelt avvikit för mycket från den autonoma marxismens skinande stig). Att sabotera jobbdatorer, stjäla, göra sönder espressomaskiner eller låta cement stelna i förtid så att man inte kan jobba är alla exempel på sabotage som är fullkomligt applicerbara idag. Vi kan arbetsvägra genom att vägra sälja våra själar till kapitalet när vi förväntas sälja med ett leende inom serviceyrkena eller vägra vara medlidande och käckt glada med korkade patienter. Här behövs inga dramatiska självmord. Eller som Nicholas Thoburn säger i sin eminenta bok Deleuze, Marx and politics:

“(…) the refusal of work is a cramping mechanism for the refusal of workers’ plenitude and a compulsion to political activity immanent to capitalist configurations, not a simple ‘Luddism’, or a refusal of ‘command’ (as something exterior to work itself). The refusal of work in an age of … the social individual when, for some, affect, communicational competence, and technical expertise have come to the fore would not be a ’suicidal’ self-destruction, but a critical engagement with the axiomatizing relations immanent to these formations as they are born of, and functional to, capital. There is no reason that the refusal of work is not still valid for this configuration“.

Under resan till ESF i Florens är det två minnen som tydligast har har satt sina spår. Det första är att Esbati, den förra ordföranden för Ung Vänster hela tiden försökte tränga sig i alla köer och var jävligt dryg. Det andra är att upprörda hippies i bussen vägrade låta oss döda lite tid genom att titta på filmen Pearl Habour. Den fick tydligen folk att må dåligt pga sin imperialistiska tendenser.

För mig känns ESF som något från en svunnen tid. Ungefär som Attac eller Hans Abrahmsons tankar om det gyllen tillfället. Det har hänt en del sen dess. En hel generation av medelklass (förlåt mellanskikt) aktivister har tex sugits upp och kramats i hjäl av institutioner för internationella relationer. Eller gått vilse någonstanns mellan sina MFS och SIDA karriärer. Vissa flippade ut totalt och blev arbetsköpare med hybris som Stellan Vinthagen. Eller journalister på tidningen Arbetaren.

Och nu väntar ännu ett ESF. Denna gång i Malmö. Sossarna betalar kalaset och samma arbetsköpare som dagligen attackerar vår klass inom den offentliga sektorn är en integrerad del av tillställningen.

Ack så trött. Inte bara av nattjobbet. Men kravaller är ju alltid kul

Att däremot som Bruce Springsteen framföra sin låt American skin (41 shots) i New York i trots mot NYPD, det är politik. Att som Sinead O’Connor trots en buande publik och i ren ilska börja sjunga sin Bob Marley-cover med udden riktad mot påven. Politisk musik kräver mod, något som visar på en ilska mot rådande maktasymmetrier och/eller kärlek till den kommande världsrevolutionen- inte vardagligt, kvasipsykologiskt navelskåderi.

they take our very lifeblood
they take our children’s lives
take fathers away from children
take husbands away from wives

I am a coalminer
and I’m sure I wish you well
let’s sink this capitalist system
to the darkest pits of hell

Independence Limited
Freedom of Choice
Choice Is Made for You My Friend
Freedom of Speech
Speech Is Words That They Will Bend
Freedom with Their Exception

Metallica - Eye of the beholder

The Bible’s blind, the Torah’s deaf, the Qur’an’s mute
If you burned them all together you’d get close to the truth still
They’re pouring over Sanskrit on the Ivy League moons
While shadows lengthen in the sun
Cast all the school and meditation built to soften the times
And hold us at the center while the spiral unwinds
It’s knocking over fences crossing property lines
Four Winds, cry until it comes

Bright Eyes - Four winds

Sweet communist,
the communist daughter
standing on the sea-weed water
semen stains the mountain top
semen stains the mountain tops
with coca leaves along the border
sweetness sings from every corner
cars careening from the clouds
the bridges burst and twist around
and wanting something warm and moving
bends towards herself
the soothing proves that she must still exist
she moves herself about her fist
sweet communist, the communist daughter
standing on the sea-weed water
semen stains the mountain tops
semen stains the mountain tops

Neutral Milk Hotel - Communist daughter

Därför att det är ytterst problematiskt att fullständigt avskriva sociala forum, med tillfällen till kollektivt kraftsamlande, öppnade kontaktytor och inte minst lite Negri-nuthugging. Även om ESF i grunden är sossigt finns det inget som säger att vi inte kan göra det till något annat. Att räkna ut forumet med hänvisning till att sossarna varit inblandade är att helt frånskriva oss själva handlingsutrymme och på egen hand göra oss till den sektvänster vi alla strävat efter att begrava tillsammans med våra dreads. Vi får plocka russinen ur komockan och påverka innehållet, ställa till med skandaler, träffa kamrater från övriga Europa och begrava de ansvarstyngda vänsteristerna i skratt. Det handlar inte om att vara kuttersmycken till sossarna (som ju redan bestämt allt), vi skiter väl i dem. Att snacka med dem är lika givande som att ge blommor till polisen.

Det är den utomparlamentariska vänstern vi är intresserade av, förbannade arbetare som vi, som vi vill bonda med och snacka politik. Ilmar Reepalu får gärna smittas av Göran Johanssons gonorré och ruttna sönder bit för bit men spela roll om han är närvarande på ESF. Han är lika betydelsefull som navelludd - individen är intet, klassen allt.

Väldigt bra inlägg i frågan hittar ni hos guldfiskaren och herman hedning.

I Italien åkte partivänstern ur parlamentet med röven före. Representationspolitikens kommunister är (för tillfället) ur spel och vi skulle inte gråta några krokodiltårar om samma sak skedde här.

Innebär detta att vi betraktar alla vänsterpartister eller folk som röstar på (v) som tokhemska rekuperatörer? Självklart inte. Vi sysslar med klasspolitik, inte individualiserad stigmatisering. Det är partiet som institution vi kritiserar, som rekupererande instans, inte enstaka väljare eller partimedlemmar. Finns det radikala inslag inom dessa grupper (vilket det gör) välkomnar vi dem, med eller utan riksdagsplatser för Partiet. Beröringsfobi med Vänstern som resulterar i navelskåderi och sekteristiskt träsktänkande är givetvis förkastligt. Lika förkastligt är samarbeten med vänsterpartiet och sossarna. Råkar våra intressen sammanfalla vid en specifik fråga (bevara en vårdcentral, bättre villkor på en arbetsplats etc.) så fine, men inget jävla samarbete där vi frånsäger oss vårt handlingsutrymme!

Men vad menas med att inte vara vänster men ändå marxister? Jo, vi är inte vänster i vänsterpartistisk mening utan anti-socialistiska kommunister. Vi vill inte ha någon betongrövad välfärdsstat eller socialistisk övergångsperiod som pågår ad infinitum. Vi vill inte vad vänstern vill. Våra taktiska mål kan ibland sammanfalla men våra strategiska målsättningar skiljer sig som natt och dag (för att låna begrepp från Petters senaste blogginlägg). Vi ska återkomma till det lite senare.

Att rösta är att tillskriva mening till det meningslösa, att få det socialdemokratiska välfärdsbygget att springa mer eller mindre läck. Det har inte varit och kommer aldrig vara i riksdagen som verklig förändring eller klasskamp kommer till uttryck, utan ute i samhället. Som bäst kan politiker (oavsett politisk färg) pressas av sociala rörelser till eftergifter för att lägga ett lock på radikala stämningar – således en konsekvens av utomparlamentarisk kamp. Detta sätt är det enda sätt som försvar av välfärdsstaten kan ses som en taktisk språngbräda med det strategiska målet att hela världen ska bli äventyrligt klasslös.
Med andra ord, att man utomparlamentariskt agerar för gratis sjukvård, lokalbibliotekets fortsatta existens etc. och inte fastnar i det partipolitiska träsket där välfärdsstaten ses som något gott i sig. Detta för att bygga en grund för en bredare social rörelse som sedan kan angripa kapitalet på fler frontavsnitt (för att vara lite djärvt krigisk).

- Lenin

[…] the protective system of our day is conservative, while the free trade system is destructive. It breaks up old nationalities and pushes the antagonism of the proletariat and the bourgeoisie to the extreme point. In a word, the free trade system hastens the social revolution. It is in this revolutionary sense alone, gentlemen, that I vote in favor of free trade.

-Karl Marx

There is often as much heterogeneity within a black community, or more heterogeneity, than in cross-racial communities. An African-American woman might find it much easier to work together with a Chicana than with another black woman whose politics of race, class, gender, and sexuality would place her in an entirely different community. What is problematic is the degree to which nationalism has become a paradigm for our community-building processes. We need to move away form such arguments as “Well, she’s not really black.” “She comes from such-and-such a place.” “Her hair is…” “She doesn’t listen to ‘our’ music,” and so forth. What counts as black is not so important as our political commitment to engage in anti-racist, anti-sexist, and anti-homophobic work.

-Angela Davis

Revolution is not showing life to people. It´s making them live.

-Guy Debord

More than any other single watchword of the communist movement, the refusal of work has been continually and violently outlawed, suppressed and mystified by the traditions and the ideology of socialism. If you want to provoke a socialist to rage, or deflate his flights of demagogy, provoke him on the question of the refusal of work!

-Antonio Negri

The State is the altar of political freedom and, like the religious altar, it is maintained for the purpose of human sacrifice.

-Emma Goldman

Freedom is nothing but a vain phantom when one class of men [sic!] can starve another with impunity. Equality is nothing but a vain phantom when the rich, through monopoly, exercise the right of life or death over their like. The republic is nothing but a vain phantom when the counter-revolution can operate every day through the price of commodities, which three quarters of all citizens cannot afford without shedding tears.

-Jacques Roux

I remember when I first got into radical politics. It was through a socialist party and I turned out a pragmatic Marxist selling newspapers and working with political questions through practice (against the cutting of social welfare, 6 hours work day etc.). I soon grew bored of being ridiculed for being vegan and handing out leaflets has seen it glory days (or has it?).

My way out came through interaction with a bunch of anarchists. Although I never became a anarchist myself, their disgust for authority and the State found their way to my red heart. Council communism and the Situationist international was my way of being a Marxist friend of anarchism, so to speak. My position soon became that of the pure revolutionary. Only the most militant and non-compromising of actions, aiming at total revolution, caught my interest.

All partys and all institutions were labelled “recuperators” and all limited, political interventions into everyday life was branded “reformist” and treated with loath and ridicule.

This ended a few years later into total passivity. Nothing was radical enough and all the political groups that did exist was dismissed as simple leftists. The only appropriate actions was true anti-fascist militancy, but bashing boneheads has its obvious limitations (although its fun as hell).

To turn the clock to present time I have returned to my starting point. However, I´m completely changed. My point is that I don´t want to choose between pragmatic politics (say, the demand for 6 hours work day or a social wage) and the poetry of total revolution (“Lets sink this capitalist system into the deepest pits of hell”, as Uncle Tupelo put it.)

Why not embrace this pradox instead of either dismantle all radical aspirations for systematic change or turn into a ghetto of cynic revolutionaries who only bitch about what other people do wrong? Let´s be realistic revolutionaries!

To put it another way, lets push things forward, doing stuff we like for the fun of it without being paralysed by the stupid question “Is it reformist or revolutionary?”. To reformulate this question in a more (autonomist) Marxist fashion, “Does this mode of action sharpen the conflict between the classes?”. One can threaten the capitalist order far more effectively this way than running round all dressed in black, thinking we´re the baddest motherfuckers that ever called themselves “revolutionaries”.

For example, I´m in favour of the European Monetary Union. The usual leftist answer is that EMU is a neo-liberal offensive meant to standardize the monetary policies of Europe. That is exactly the point. In this standardizing process lies a revolutionary opportunity. The national boundaries between countries wither away and the national State becomes insignificant (every Stalinists worst nightmare). This means that the class conflict no longer is mediated by countries and States but reaches a higher level, an European level. The proletariat stands eye to eye with the capitalists without some important mediations (unions, parties etc. still exist of course) and thus, the conflict gets more intense.

To formulate the problem in theoretical terms, one can take a philosopher and with a deleuzian touch fuck the person in the ass, and metaphorically, give birth to monsters with little resemblence to the parent. With other words, for example, exploit Lenin against Lenin, using some of his knowledge against statism or socialist parties. Another old fart that can be treated this way is Louis Althusser, his theory of ideological state appratuses in particular.

To conclude and with the same breath paraphrase Raoul Vaneigem:

Anarchists, one more effort if you want to be realistic revolutionaries!

There can be no negotiation with the enemies of freedom, there’s no quarter which can be extended to man’s oppressors. The annihilation of counter-revolutionaries is the only ‘humanitarian’ act which can prevent the ultimate inhumanity of an integrally bureaucratised humanism.”

Detta skrev Raoul Vaneigem på 60-talet och orden ringer lika sanna idag. Alltför ofta har den meshumanistiska demokratidiskursen fått fotfäste inom olika delar av den utomparlamentariska vänstern. Man harvar runt med begrepp som “demokrati” och “dialog” som om de vore skrivna i sten. Därmed agerar de reaktionens förelöpare. Det är egentligen rätt enkelt: ger vi borgarna ett finger käkar de rödingskinka till jul. Exempel på exempel visar detsamma. Exempelvis var det största felet som de spanska anarkisterna gjorde under inbördeskriget att inte fullständigt avskaffa statsmakten i det vad Debord kallar proletariatets antistatliga diktatur. Snack och häng med mingelpoliser resulterar i fler gripna och bättre kontroll. TV-soffor och värdiga meningsutbyten innebär endast ett avtrubbande av vår radikalism - vi pratar inte samma språk som borgarna och för att överhuvudtaget kunna diskutera genomgår vi en metamorfos och blir vänsterpartister. Då är vi med i matchen, om än i olika lag. Vad vi istället behöver göra är att vara huliganerna som bränner arenan. Förebilden borde vara den totala kompromisslöshetens pionjärer, en Jacques Roux eller varför inte en Ravachol.

I Malmö har flera fackliga stridsåtgärder från SAC på senare tid möts med våld från snuten. Se exempelvis blockaden vid Fosie stadsdelsfövalning del 1 och del 2.

Det är första gången någonsin som åtal väcks i vanlig domstol mot en facklig stridsåtgärd.

Det finns nu en ”pepp”video släppt på Malmö 26 hemsidan från Blockaden mot Izakaya Koi där fackets aktivister enligt åklagare gjort sig skyldig till några uppdiktade brott. Restaurangens ägare som brutalt misshandlade en av “sina” anställda går däremot fria. Våran uppmaning är till alla. Gör ett jävla liv om detta, sätt upp klistermärken och affischer, skriv insändare och låt alla få veta vilket svin Henrik Siebert är.

När vi får veta datumet för rättegången så är det: Alla till Malmö som gäller!

Aktuella pressmeddelanden från kampanjen

Pressmeddelande 08-04-28 Kampanj till stöd för 26 åtalade blockadvakter i Malmö

Malmö26 är en kampanj till stöd för 26 strejkvakter som åtalas för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten. En politisk rättegång vars utgång kommer att ha betydelse för hur det svenska rättsväsendet agerar när arbetare försvarar sina rättigheter. Kampanjen kommer att hålla 1 majtal i Malmö, Göteborg, Jönköping, Norrköping, Stockholm och Umeå.

I december 2006 försökte fackföreningen Malmö Hotell och Restaurangsyndikat av SAC genomföra en blockad mot restaurang Izakaya Koi, som misshandlat och sedan ogiltigt avskedat en av syndikatets medlemmar. En lagligt varslad stridsåtgärd blev attackerad och avbruten av polisen som bl.a. använde sig av pepparspray. I februari 2008 väcktes åtal mot 26 av strejkvakterna. Datum för rättegången är i dagsläget inte bestämt.

1 maj 2008 går startskottet för kampanjen Malmö26. Kampanjen vill lyfta fram det politiska i åtalet och vara ett stöd för de 26 strejkvakterna. Genom åtalet plockas en kollektiv handling ner på individnivå och åklagaren försöker förvandla en solidarisk handling till en kriminell handling. En fällande dom skulle innebära ett sämre utgångsläge för facklig kamp och troligen leda till fler felaktiga polisingripanden mot fackliga stridsåtgärder. Den skulle ge arbetsköpare mod att än mer trycka ner sina anställda.

- Vår gemensamma historia är en ständig kamp för rättigheter och därefter en ständig kamp för att upprätthålla dessa. Rättigheter är inget vi får eller ber snällt om, det är något vi kämpar för och tar oss. Då som nu, säger en av de åtalade.

Alla vänner av fackföreningar och arbetares rättigheter uppmanas att delta i kampanjen genom aktioner och spridning av propagandamaterial samt att lyfta upp frågan på skolor och arbetsplatser. Det går också att stödja kampanjen genom att sätta in ett bidrag på pg 809923-6 (Malmö26).

Se filmen här eller på Malmö 26s youtubesida.