”Vi är inte vänstern, vi kan nu säga Goodbye mr Socialism, farväl socialismen. Vi är marxister, men inte vänster”.
-Beppe Cacia och Luca Casarini

I Italien åkte partivänstern ur parlamentet med röven före. Representationspolitikens kommunister är (för tillfället) ur spel och vi skulle inte gråta några krokodiltårar om samma sak skedde här.

Innebär detta att vi betraktar alla vänsterpartister eller folk som röstar på (v) som tokhemska rekuperatörer? Självklart inte. Vi sysslar med klasspolitik, inte individualiserad stigmatisering. Det är partiet som institution vi kritiserar, som rekupererande instans, inte enstaka väljare eller partimedlemmar. Finns det radikala inslag inom dessa grupper (vilket det gör) välkomnar vi dem, med eller utan riksdagsplatser för Partiet. Beröringsfobi med Vänstern som resulterar i navelskåderi och sekteristiskt träsktänkande är givetvis förkastligt. Lika förkastligt är samarbeten med vänsterpartiet och sossarna. Råkar våra intressen sammanfalla vid en specifik fråga (bevara en vårdcentral, bättre villkor på en arbetsplats etc.) så fine, men inget jävla samarbete där vi frånsäger oss vårt handlingsutrymme!

Men vad menas med att inte vara vänster men ändå marxister? Jo, vi är inte vänster i vänsterpartistisk mening utan anti-socialistiska kommunister. Vi vill inte ha någon betongrövad välfärdsstat eller socialistisk övergångsperiod som pågår ad infinitum. Vi vill inte vad vänstern vill. Våra taktiska mål kan ibland sammanfalla men våra strategiska målsättningar skiljer sig som natt och dag (för att låna begrepp från Petters senaste blogginlägg). Vi ska återkomma till det lite senare.

Att rösta är att tillskriva mening till det meningslösa, att få det socialdemokratiska välfärdsbygget att springa mer eller mindre läck. Det har inte varit och kommer aldrig vara i riksdagen som verklig förändring eller klasskamp kommer till uttryck, utan ute i samhället. Som bäst kan politiker (oavsett politisk färg) pressas av sociala rörelser till eftergifter för att lägga ett lock på radikala stämningar – således en konsekvens av utomparlamentarisk kamp. Detta sätt är det enda sätt som försvar av välfärdsstaten kan ses som en taktisk språngbräda med det strategiska målet att hela världen ska bli äventyrligt klasslös.
Med andra ord, att man utomparlamentariskt agerar för gratis sjukvård, lokalbibliotekets fortsatta existens etc. och inte fastnar i det partipolitiska träsket där välfärdsstaten ses som något gott i sig. Detta för att bygga en grund för en bredare social rörelse som sedan kan angripa kapitalet på fler frontavsnitt (för att vara lite djärvt krigisk).