Rapport från konferens och red-light-district-slem.

De senaste dagarna har jag spenderat i Amsterdam, för konferens. EGOS, European Group of Organisational Studies, har haft årligt möte. 1400 deltagare och ganska tråkigt. Keynotetalaren pratade diskurs och narrative spaces – bara en sådan sak. Mitt spår, om övervakning, var iofs givande, flera intressanta papper presenterades.

Själv pratade jag om mitt papper om panspektrocism inom business – om hur WalMart, flygbolag mfl. använder sig av denna nya seende-maskin – och folk verkade gilla det. Bäst av allt var nog att personen jag parades ihop med för ömsesidiga kommentarer var en fransk professor, som också fallit för Deleuze ontologi, och skrev utifrån postskriptumet. Mycket givande – jag fick förklara varför det har blivit en Göteborgsbastardisering av begreppet “modulering”, och tillsammans byggde vi hårt på tesen att organisationsforskningen måste gå vidare från diskurs- och narrativ-fokuset.

Det mest intressanta perspektivet på organisering kom dock inte från EGOS-forskarna, utan från utställningen No More Reality på De Appel. Tur att man har vänner som håller mig in the loop – samtidskonsten är före org-forskarna på så många sätt. Känns som att den inte bara lyfter viktigare frågor – den presenterar dessutom intressantare perspektiv och ontologier för att diskutera samhällets organisering.

Temat för utställningen var “Crowd and performance: demonstration, public space, use of body”. Alltså berördes frågor kring hur politiska aktörer och motstånd kan organiseras, med vinkar till såväl relationell estetik som community-based art. Bäst var Fia Backströms videoinstallation Herd Instinct 360, som var en uppfriskande uppgörelse med romantiseringen av communities, klubbar, flockar, etc. I verket finns referenser till fågelflocks-beteende, Knutby, Canetti-crowds coh tillblivelsen av diverse slemmiga ansamlingar av människor.

Mer om utställningen och Canetti en annan gång. Den otäcka massan, och dess slemmighet, blev nämligen påtaglig redan samma dag. Kvällen innan hade det nämligen varit konferensfest, som såklart var belägen i De Wallen; the red light district (bortom kupolerna på bilden ovan). Hade knappt registrerat att jag hamnat i det röda kvarteret, innan jag hoppade till av att någon stirrar på mig bakom ett såntdär upplyst fönsterbås. Jag smet vidare, och tänkte inte vidare på det – var för stressad av tankar på alla tråkiga journalartikar och kursböcker jag borde skriva.

På lördagskvällen gick jag igenom samma distrikt, på väg till nya marknaden – ett torg med färre turister, och utan röda fönsterbås – för lite mat. Denna gång var det trögare att komma igenom massan av män framför båsen. Först blir jag irriterad – precis som Boyd hatar jag folk som går för långsamt, eller bara står ivägen för oss andra som är på väg någonstans. Sedan stannar jag upp och ser mig omkring, och får alltmer känslan av att detta ställe lockar fram rätt fula tillblivelsemönster hos mänskliga massor.

Missförstå mig inte – min default-position är att det är bättre att avkriminalisera och reglera de företeelser som skapar offer då det går underground. Jag köper även tanken om hamnkvarter där “smittor” av olika kulturer och tankar möts. Men mönstren i De Wallen är helt enkelt fula.

Jag kan inte skriva om hur det är att stå på andra sidan fönstret, eller hur det är att vara en av de tjejer som också festar i området. Men jag kan säga någonting den känsla av förnedring man som kille känner. Det är omöjligt att vara i området utan att de slembildningarna kring fönsten klibbar av sig på dig. Du stoppas upp, kommer inte vidare, och integreras i den massa som står och dregglar och pekar framför båsen. Du fastnar i slemmet, och sugs tillbaka till att bli den person du minst av allt vill vara.

Jag sätter mig ned och tar en Duvel, på tryggt avstånd från slemmet. Jag slås av att vi här har en annan slembildningslogik – en annan abstrakt maskin – än den som jag jobbar med i fallet manliga akademiska nätverk. Men det går likväl att beskriva dessa slembildningar på samma vis, eftersom den logik som männen sugs in i är lika enkel som den som bildar emergenta helheter av slime mould. Från min övervakningsposition tycker jag mig uttyda att mönstren följer av enkla tumregler:

• rör dig runt planlöst i området
• om du ser en någonting sexy i ett bås, stanna och glo (tills du tröttnar)

Här finns även ett gruppbeteende som skapar positiv feedback. Så, till ovanstående bör man lägga till “sök efter andra män som står och glor”, och “om du stöter på andra män som står och glor, stanna och glo”. Det är detta som gör hela området så fult: alla – kvällsflanerande par, tjejer ute på galej, och nyblivna miljöpartister – fastnar, rent materiellt, i denna denna dynamik.

Bartendern som just serverade Duvelen kommer ut för en rökpaus, och säger någonting till mig. Jag frågar om hon inte tycker området är konstigt – hon jobbar ju mitt i det hela. Hon verkar inte tycka att det hela klibbar av sig, och är snabb med att framhäva att området är säkert för tjejer – allt är kameraövervakat. (Nice – det gör ju området så mycket trevligare.) Samtidigt säger hon att det är rätt tragiskt med alla män som står och glor – framför allt de Amsterdambor som alltid hänger vid samma bås – och att hon aldrig går ut och festar i området.

Kort därpå parkerar sig en ung nederländsk kille bredvid mig. Jag ställer samma fråga – är inte detta område rätt konstigt? Killen rycker på axlarna. Jag fyller i med att säga någonting om hela grejen med att stå och dregla framför tjejerna i båsen. Han svarar att om man tror att deras flörtande med en betyder någonting, ja då är man en rätt tragisk person.

Det visar sig att han är med ett gäng kompisar på svensexa. Det är han inte ensam om – om man tittar noga på flödet av män kan man se att flera av dem har likadana t-tröjor på sig – typ “Johnny’s stag do, Amsterdam, 12 June 2008”. Och det är klart – ovan nämnda slemmaskin verkar ju i flera skalor: Inte bara i det lokala, på gatunivå, utan även på kontinentnivå. Män från hela Europa kommer ju till liberala Amsterdam för att besöka De Wallen och röka knark. Låg samma maskin i bakgrunden och jobbade vid valet av att EGOS 2008 skulle ligga i samma stad?

Min Duvel är slut, och jag vänder hemåt. Framför mig ser jag då, för första gången, någon som är framme och pratar med en av kvinnorna i båset. Han är full, och har blazer, jeans och gummiskor från Adidas på sig. De verkar förhandla. Han pekar mot sitt skrev. De diskuterar lite till, sedan ragglar han bort.

Lite längre bort står tre killar och hänger i en gränd, mittemot ett fönsterbås. Jag börjar komma in i etnograf-rollen, och går fram och tjötar med dem på lagom grabbigt, och förhoppningsvis avväpnande, vis: “Fan gubbar, vilket galet ställe detta är? Fattar ni vad jag menar?” Uppenbarligen var jag inte grabbig nog, forskarrollen lyser igenom: “Du verkar vara en såndär person som tänker för mycket”, säger en av grabbarna.

Det visar sig att de tre är britter, två skottar och en engelskman, som alla bor i Amsterdam. De trivs bra – allt är så avslappnat i Holland, inte alls så hektiskt som i UK. Nu står de där och väntar på sin kompis att komma ut från båset. “Ojoj”, säger jag förvånat. En av killarna fortsätter: “Men jag skulle inte klara av att göra det”. “Det inte är värt det”, fyller den andre i. “Känns liksom fel”. Det verkar som att jag guilt-trippade dem.

På min väg hemåt ser jag tre ytterligare killar framför ett bås. De talar med hon därinne, varpå den långsmalaste smiter in och dörren stängs. Jag går fram till de två som är kvar på gatan, och börjar prata med ett tonfall som inte låter anklagande eller snokande. “Tjena grabbar, hur funkar hela den här grejen?”

Grabbarna är norrmän på besök över helgen, och de säger att det inte är några konstigheter alls. 50 Euro, och du får vad du vill. Alternativt 30 minuter. Jag säger någonting i stil med “så nu får ni snällt stå här och vänta”, och de svarar att det är cool – det är de som betalar. Klart att kompisen skall få en present. Även norrmännen verkar lite skamsna – antar att det är därför de frågar om vad jag gör i stan. Jag svarar att jag är här på konferens, och det verkar lugna dem.

Hittar i till slut ett falafelställe. Ser folk – människor som rör sig fritt, som inte fastnat i glo-maskinens logik – gå förbi. Hoppas de inte hamnar i De Wallen, tänker jag, hoppas de kan fortsätta att rinna utmed gatorna enligt vackrare mönster.

Visst, man kan ju faktiskt hålla sig ifrån området. Låta det pågå, och slippa störa sig på slemmet. Men samtidigt har denna slemmaskin tagit över de vackraste kvarteren av staden, mitt inne bland kanalerna. Vill inte låta moraliserande, men kan inte låta bli att tycka att massans organisering i De Wallen är ful. Det måste finnas sätt att både skydda de svagaste i prostitutionsvärlden, och inte släppa loss samma stadsflödeslogik på andra ställen.