Idag har diskussionerna gått i fackens tecken. Jag har försökt reda ut fackens roll i Libanon idag och historiskt samt försökt få reda på vad som hänt med facken idag. Det är en jävligt komplicerad historia och svår att skriva om så här p rapporteringsbasis. Kanske framåt i tiden ska jag sätta mig ner och noggrant skriva om det. Men nu får ni nöja er med en mer lätt genomgång.

Facken var en gång i tiden väldigt starka i Libanon. Man hade ganska mycket att säga till om. Både politiskt och arbetsmarknadsmässigt. De var väldigt konfliktbenägna och inga kollektivavtal slöts med arbetsgivarna. Var man missnöjd med nått så kallade man till strejk och sen gick till förhandling. Samtidigt som strejkerna var anordnades även demonstrationer som kunde sträcka sig kilometervis. Det var inte sällan man strejkade för bättre arbetsvillkor, högre löner och drägligare förhållanden. Man var inte heller blyg med politiska strejker. Man hade som strategi att gå till förhandlingsbordet med ca 15 krav, och man gick alltid därifrån med ca 8-10 krav tillmötesgångna. Sex månader senare tog man ut arbetarna I strejk igen, gick till förhandling med 15 krav igen innehållande bla de kraven som inte gick igenom sist, fick igenom de och så vidare.

Man tog med andra ord tillvara på arbetarnas krav och rättade sig efter de. Alla som arbetade med facken gjorde det på ideell basis vilket gjorde att ingen levde på det eller kom upp i höga löner som gjorde att man glömde vart man kom ifrån. Man fick inte glömma vems sida man stod på och vilka man kämpade för. Till skillnad från dagens LO i Sverige som totalt säljer ut sig och strejkar ett par dagar, tar paus över helgerna, och sen strejkar lite till. Var det strejk så var det. Man strejkade tills man fick igenom det man ville ha, man tog över fabrikerna och stoppade allt arbete. Ingen fick komma in på arbetsplatserna. Facken var under lång tid en rött så stark politisk kraft i landet.

Denna styrka skrämde en del politiker. Det fanns ett fack förut som förenade de olika förbunden. Den kallades för Den nationella fackföreningsrörelsen. Vid ett skede i slutet pa 60-talet och början pa 70-talet så startades en till fackförening som kallades för Den allmänna fackföreningsrörelsen och man startade underförbund som omfattade samma branscher som den första. Målet var att splittra fackföreningarna. Varje gång Den nationella gick ut i strejk eller kallade till stridåtgärder, gick det nya facket ut och fördömde åtgarderna och kallade de kämpande arbetarna for sabotörer, vandaler mm. (känns det igen ngn?).

Hur som helst så kom sen inbördeskriget. Fackföreningarna byttes ut mot miliser, politiska organisationer och olika stridande gäng. Blev ngn ur t ex Amalrörelsen blåst på sitt jobb så hämtade han folk från väpnade grenen av Amal och fick ut det han skulle ha. Samma sak för de flesta andra, kommunister, fascister, olika sekterister mm. Efter kriget så började man försöka få liv i facken igen och man kom med en lag som sade att alla fackföreningar skulle bli en enda nationell och Den allmänna fackföreningen forsvann. Men politikerna insåg att man måste få kontroll över facket för att de inte skulle få för mkt makt så man började muta fackföreträdare att vilja få in de olika partiernas och sekterna representanter och till slut var facket genominfiltrerat och man lyckades döda stridbarheten i facket och det blev korrumperad. Nu funkar det på så vis att om man går till facket med problem så går facket till arbetsgivaren och säger ge oss lite stålar så ser vi till att vi får problemet att försvinna.

Allt det här har en mer djupgående historia bakom sig som jag utelämnat för jag har varken tid eller ork till den beskrivningen just nu. Men ungefär så här ser det ut på den libanesiska arbetsmarknaden nu. Dåliga arbetsförhållanden, dåliga lönevillkor, billig importerad arbetskraft från Sri Lanka och Indien (man har ju slängt ut alla syrier nu). En månadslön för tex en utbildad grafisk designer på en ganska stor designbyrå ligger på 300-500 dollar. För heltid. Det är alltså 1800 – 3000 kr i månaden. Sug på den karamellen.