Tempot är som bekant inte så högt på denna blogg. Men just därför är det kanske inte heller allt för apart att diskutera en text av Katrine Kielos som nu är ett par veckor gammal. Jag tänker på krönikan “Fast i 90-talet“. Jag är inte säker på att jag förstår vad det är hon vill ha sagt. Hon är ju en debattör som, ofta på ett förtjänstfullt sätt, reser ett klassperspektiv och ifrågasätter liberal individualism i de flesta samhällsfrågor, med ett undantag, nämligen samhällsekonomin. Ofta understryker hon att att ekonomin är viktig, något som kanske ibland kan få hennes position att likna historiematerialism och särskiljer henne från vänsterdebattörer med mer kulturradikal eller postmodern profil. Men jag har inte sett några tecken på att hon skulle begreppsliga ekonomin i andra termer än den ny-keynesianism som är den förhärskande ekonomiska doktrinen inom den socialdemokratiska partihögern, en doktrin som är formulerad på grundval av metodologisk individualism. Inga tecken förrän kanske nu då, i “Fast i 90-talet”, men jag är inte säker på hur dessa tecken bör läsas.

Krönikan går ut på att socialdemokratin under 90-talet behövde visa att den kunde ta ekonomiskt ansvar. Nu behöver den istället visa att den har bra värderingar. Mitt intryck är att ämnet i första hand rör socialdemokratins mediestrategi. Det är inte så mycket fråga om att socialdemokratin ska verka för en annan ekonomisk politik, utan mer att man inte ska prata lika mycket om den ekonomiska politiken. Men samtidigt hävdar hon saker som att det inte “finns… någon objektiv ekonomisk politik som Anders Borg kan bota oss med bara hans tjänstemän lyckas hålla alla andra faktorer konstanta så att det som ligger på operationsbordet stämmer med teorin.” Sedan avslutar hon med tesen att “Ekonomi är värderingar, och stabila finanser är medel, inte mål.”

Tesen att den ekonomiska politiken faller tillbaka på värderingar är dock inte kontroversiell bland apologetiska ekonomer. Såväl Calmfors som läroböckerna i nationalekonomi talar om en “trade-off” mellan å ena sidan ekonomisk effektivitet och å andra sidan rättvisa. Var man vill placera sig i denna trade-off är en utom-ekonomisk fråga, det är en fråga om värderingar.

Men kanske är det inte bara detta Kielos syftar på, hon talar ju också om relationen mellan den ekonomiska teorin och dess objekt. Här tycker jag det är av vikt att lyfta fram att Anders Borg faller tillbaka på samma sorts marshallska mikroteori som ny-keynesianerna. Allt detta om att lägre ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen minskar arbetslösheten genom att å ena sidan öka intensiteten i sökandet av jobb (vilket förbättrar den s.k. beveridgekurvan) samt å andra sidan sänka den s.k. reservationslönen; eller att jobbskatteavdraget förskjuter de relativa kostnaderna av arbete och fritid (en s.k. substitutionseffekt) på ett sätt som gynnar fler arbetade timmar: allt detta håller ju ny-keynesianerna med om.

Innebär då detta att Kielos är på väg mot en mer radikal konception av samhällsekonomin? Det finns ju trots allt ett flertal skolbildningar inom det heterodoxa lägret som brutit med metodologisk individualism: post-keynesianism, kritisk institutionalism och marxism. Eller är det fråga om en mer allmän epistemologisk skepticism? Det är ännu svårt att säga. Kanske är det mest fråga om ett vacklande som följer på den inkonsekvens som ligger i att avvisa metodologisk individualism i vissa frågor men utgå från den i andra.

Kielos krönika innehåller också en historieskrivning som jag tycker är stiliserad på ett problematiskt sätt. Beakta följande passage:

“På nittiotalet var vänsterns förmåga att ta ansvar för ekonomin ifrågasatt. »New Labour, New danger«, sa de konservativa om Tony Blairs förnyelseprojekt. Men se, det gick inte! Labour hade förändrats och Gordon Browns ekonomiska kalkyler byggde inte på att någon av Marx förebådad historisk våg skulle dyka upp vid lämpligt tillfälle, betala notan och svepa mänskligheten in i det klasslösa samhället. Torrt, skotskt och hänsynslöst gjorde Brown upp med Labours budgetpopulism.”

Vad Brown bröt med var väl trots allt inte så mycket marxismen, som keynesianismen (så som den populariserats av Paul Samuelson och John Hicks, m.fl.)? “Budgetpopulismen” föll väl inte så mycket tillbaka på den marxistiska kristeorin som den keynesianska multiplikatoreffekten? Det är vidare något problematiskt med hur distinktionen oansvarighet/ansvarsfullhet likställs med distinktionen mellan det ekonomiska tänkandet före och efter 80-talet. Det är som att Kielos vill låta antyda att keynesianerna egentligen inte hade en annan konception av hur samhällsekonomin fungerar, utan egentligen endast var en sorts önsketänkande ny-keynesianer. För om man hoppar över frågan om det ekonomiska tänkandet och den keynesianska ekonomiska politikens oförmåga att hantera 70-talets ekonomiska kris och utgår från nationalekonomins nya konsensus kan man ju också formulera denna historia i de termer som Assar Lindbeck använder: att ekonomin stagnerade för att arbetarrörelsen gick för långt med anställningstrygghet och socialförsäkringar och arbetsgivaravgifter, osv., men nu var det ju trots allt Kielos själv som drog in det ekonomiska tänkandet.

Det finns också något i detta brott i det dominerande ekonomiska tänkandet som är intressant vad gäller frågan om individualism. Efterkrigstidens keynesianism var endast partiellt individualistisk. Marshalls individualism godtogs vad gällde mikronivån, men makronivån i ekonomin ansågs ha en egen logik som inte riktigt kunde begreppsligas efter samma metodologiska utgångspunkter. När det sedan formulerades en ny-keynesianism efterliknade man Friedmans och Lucas ansatser att grunda makronivån i en individualistisk mikrologik. På så sätt tappade de icke-radikala icke-liberala fotfäste i den ekonomiska teorin. Och är det inte just därför som Kielos flackar så?