På lördag är det exakt 100 år sedan ungsocialisten Anton Nilsson sprängde skeppet Amalthea i Malmös hamn. Amalthea var fylld med professionella strejkbrytare från brittiska Striker’s Federation som kommit för att hjälpa arbetsköparna få stopp på den pågående hamnarbetarstrejken. En av dem dog, 21 skadades.

Anton Nilsson och hans kamrater sade efteråt att det inte var meningen att någon skulle komma till skada. Det är möjligt att det stämmer, eftersom de verkar ha varit fullständiga klåpare när det kom till sprängmedel – åtminstone får man det intrycket av medkonspiratören Algot Rosbergs berättelse:

Extrablad hade samma afton kungjort, att polisen lagt beslag på ett parti dynamit i ett virkesupplag. Upptäckten skedde på så sätt, att några barn, som höllo till och lekte på platsen, fått tag i dynamiten och i tro att det var skosmörja, bestrukit sina skor därmed.

Det var Anton Nilsson som gömt sex kilo dynamit på det listiga sättet.

Efter attentatet kunde de snabbt gripas, till en början antogs det bero på att Nilsson klantat sig än en gång och – i en tid när fingeravtryck var CSI-hitech och det var LITE lättare än i dag att sopa igen spåren efter sig – lyckats glömma en lapp med sitt namn på i ekan han använde för att ta sig till och från skeppet. Ett misstag som skulle leda till hans dödsdom och nära nog halshuggning.

Så blev det som bekant inte. Dödsdomarna väckte raseri i Sverige, Hjalmar Branting fick V-Gustav att benåda Amaltheamännen och Nilsson hann fira sin 101-årsdag innan han slutligen lade igen ögonen.

Nu var det inte egentligen en kvarglömd lapp som ledde till gripandet, utan något betydligt sorgligare: Anton, Algot och Alfred blev nergolade av kassören i deras egen ungsocialistförening, för pengar.

På flera sätt är alltså Amaltheadådet en historia om förräderi. Dels de brittiska strejkbrytarnas klassförräderi, dels kassören Albin Sturms förräderi.

Det är också en historia om motstånd, hur klantigt det än utfördes, som är värd att minnas 100 år senare.

Inte så långt från Anton Nilssons gamla straight-edge-stamhak Kafé Utposten där de helnyktra ungsocialisterna ägnade sig åt kaffedrickande och schackspel, och ett stenkast från Malmöpolisens gamla högkvarter, ligger Malmö LS lokal på Davidshallsgatan. Promenerar man en bit till i riktning mot hamnen kommer man till Lilla Torg, där stekaren Henrik Siebert driver sushistället Izakaya Koi som en gång i tiden var definitionen på cool i Malmös stekarkretsar. Där jobbar inte längre en kock som för ett par år sedan i tur och ordning fick spö och sedan sparken av stekaren.

Kockens kamrater i Malmö LS stod upp för honom och satte sushistället i blockad. Blockaden upplöstes brutalt av polisen, som inte brydde sig om att det handlade om en lagligt utlyst stridsåtgärd. 26 personer står nu står åtalade för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten.

Det är inte första gången Malmöpolisen går ut brutalt för att stoppa lagliga stridsåtgärder. Troligen inte den sista heller, förutsatt att de får hållas.

På lördag, den 12 juli, på hundraårsdagen av Amaltheadådet, hålls en aktionsdag till stöd för de 26 i Malmö. Det är en passande dag att stå upp för strejkvakter och att minnas vad som under vår arbetarrörelses historia hänt med de som försökt stoppa dem.

För man sysslar inte med strejkbryteri. Och man deltar fan inte i organiserade angrepp på fackanslutna som befinner sig i konflikt. Vare sig det handlar om Striker’s Federation 1908 eller Malmöpolisen hundra år senare