Igår söndag åkte jag runt i Beiruts södra förorter. Främst Dahie och Sabra, det ena känt efter kriget 2006 där Israel bombade sönder hela området, och det andra är ett av de mest kända palestinska flyktinglägren där en massaker skedde utförd av Falangisterna, med stöd av israeliska militären under ledning av Ariel Sharon under sin tid som general i armen, där flera hundra palestinska barn och kvinnor och äldre män mördades under loppet av 2 dagar.

Det jag såg igår var iaf bland det värsta jag sett vad gäller misär och fattigdom. För att börja med flyktinglägret, jag har ingen koll på siffror och hur många invånare som bor där, men en sak är säkert och det är att det är totalt överbefolkat. Fattigdomen ar genomslående och hygienen är inte den bästa. Stanken man möts av är obeskrivlig. Folks desperation på att kunna försörja sig syns tydligt då många står utanför lägrets murar och säljer ut allt de äger hemma som folk kan köpa. Tröjor, byxor, muggar, sin vattenpipa osv. Allt för att få ihop några pengar att kunna köpa mat för till sin familj. Jag hade inte möjligheten att stanna och prata så mycket med folk nu, men ska forsöka via rätt kanaler att få kontakt med aktivister och höra läget och kanske få åka med de och få träffa folk som bor där. Jag gillar inte att bara komma och socialturista på det sättet så jag väntar tills jag är med rätt folk. Samma sak när jag ska fota där.

Efter besöket på lägret gick jag vidare mot Dahie, Beiruts södra förort där majoriteten är shiamuslimer och lever långt under existensminimum. Ett område vars sönderskjutna gator och hus är utsmyckade med stora planscher pa Hizbollahpersonligheter, Amalpersonligheter och martyrer. Längs gatorna hänger Amalrörelsens fanor mellan lyktstolparna och på en annan gata är det Hizbollahs flaggor som vajar. Gatubilden domineras av sönderskjutna hus, nybyggda flashiga byggnader, byggarbetsplatser och gator som är håliga varannan meter pga bomberna som fallit här. Folk här är otroligt religiösa så man kan inte säga så mycket om saker och ting mer än att fråga hur folk har det och svaret man får tillbaka är att gud kommer lösa allt så det ar ingen fara, tacka gud för Hizbollah som hjälper oss bla bla. Det är inte så konstigt egentligen, Hizbollah öppnar skolor, sjukhus och bygger upp hus, infrastruktur och elnät. De har ju fullt med pengar. Och folk som lever i misär och får hjälp från ett håll känner nog ngn slags tacksamhet gentemot de som hjälper de utan att ifrågasätta källan som medlen kommer ifrån eller målet med hjälpen man får.

Mitt i alltihopa hittar vi en frisörsalong som verkar fungera som tillhåll for bögar, Patricia I Sthlm kan ta sig, här är det äkta. Så fjolliga man har jag aldrig sett I hela mitt liv och det är inget de försöker dölja. Mitt I Dahie, där man kan bli lynchad för mindre. Men det råder ngn slags förståelse mellan de och invånarna för de verkar vara bra frisörer. Hur som helst så fastnade vi där ett tag då en av oss skulle fixa håret. En jävligt intressant upplevelse måste jag säga. Det liberala gaytjafset I Sverige känns jävligt obetydligt och helt ointressant i jämförelse med hur gayfolket har det här.

Nästa upplevelse här var åter av dålig karaktär. Det handlar om kvinnor situation I landet. En kvinna som gifter sig med ngn hon hatar för att familjen har inte råd att ha henne hemma längre. Hon har nu åkt till Tyskland med honom för han bor där, och familjen hoppas på att hon ska ge de en son. För hennes bästa. En annan kvinna som blir misshandlad av sin man för att hon gått ut med sina kompisar, och igår fick hon stryk för att hon inte ville ligga med honom. Hennes föräldrar tillåter inte henne att skilja sig, de har inte råd att ha henne hemma igen och hon klarar inte att betala sin hyra och försörja sina barn ensam, så hon är tvungen att stanna kvar i den situationen tills barnen växer och hon kan dra och riskera att bli horan som lämnade sin man. En kvinna ingen mer skulle vilja ha. En annan kvinna har skiljt sig efter ett par månaders giftermål for de kunde inte få barn, hennes man lämnade henne för hon var värdelös i sina ogon. Och hon är inte oskuld längre, så hon har ingen annan än gud längre. Ingen kommer vilja ha henne längre, hon är redan använd.

De här sakerna får en att tänka på den otroliga meningslösheten i svenska feministdebatten förd av KPF. Om hurvida man kan svika sin klass genom att alliera sig med högern bara för egen personlig vinning, och kalla det for kvinnokamp. Eller att tipsa om kurser på universitet och tro att man leder någonstans. De borde gå på studieresa och ser verkligheten för majoriteten av världens kvinnor. En verklighet ingen av de böcker ett universitet någonsin kan beskriva. Självklart är den feministiska kampen viktig men inte på det sättet den förs i Sverige där allt är uppbyggt kring personliga konflikter eller hurvida mannen diskar hemma eller inte.

Nästa vecka ska jag och min kamrat som snart kommer ner från Sverige åka och träffa en kommunistisk feministgrupp och höra hur de jobbar och på viken nivå kvinnokampen förs har och vilka frågor som anses som viktiga här. Det kommer bli jävligt intressant och förhoppningsvis något som kan ge inspiration för vidare feministisk kamp i Sverige.

Just nu känns jävligt mkt hemma i Sverige som jävligt opepp, visst, allt är relativt, men just nu känns vissa saker I Sverige som en fis i rymden. Förmodligen ändras det när man kommer tillbaka och lever i verkligheten där igen. Men till dess så skiter jag i att det är relativt.

Nu ska jag sluta skriva och vi hörs igen nästa gång ngt av intresse händer.