Idag har jag varit pa kommunistisk sightseeing.

Jag började med att dra till en TV station som heter New TV, kanalen ägs och drivs av kommunistpartiet i Libanon. I samma byggnad huserar också Folkets Radio och Folkets tidning, båda ägda av kommunisterna och sänds över hela landet. Det var jävligt häftigt att se deras infrastruktur och hur väl utbyggd den är.

Där i byggnaden har de också en bokhandel med marxistiska böcker. Allt på arabiska så klart och det mesta är också skrivet av arabiska marxister. En jävla massa teori på arabiska helt enkelt. Jag införskaffade 2 klassiker, Marx brevväxling med Bordeaux och Engels manifest med en massa intervjuer med personligheter fran 1800-talet. Har inte kollat igenom den än, sa jag vet inte exakt vilka än.

En annan grym sak som hände var att jag träffade jävligt många äldre kamrater, många från min barndom som var mina släktingar i kampen. Bla en person som körde bilen som george Hawi satt i när de sprängde honom. Han klarade sig men förlorade ena ögat. Han grät när han såg mig och hur “stor” jag har blivit. Sist han såg mig satt jag i knät pa George Hawi. Tyvärr kände inte jag igen honom, men det var trevligt ända hehe.

Efter bokinköpen och besöket på Tv kanalen och tidningen och radion begav jag mig till kommunistpartiets högkvarter. Där träffade jag några fler gamla kamrater och vänner till familjen samt partiledaren. Det var häftigt. Det kanske låter som en petitess men här är de ganska stora och inflytelserika, så det var en ära att få träffa de. Så kändes det lite kul att de räknade med att vi var beväpnade för de bad oss lämna vapnen i entren hos vakten innan vi gick in for att dricka kaffe. Och då snackar vi inte knogjärn eller moraknivar.

Där inne lade jag märke till en sak som fick känslorna att svalla. De hade en guldplatta, kanske 30 x 25 cm, med hammaren o skäran och en knuten näve inristat i det övre högra hörnet. I vänstra övre hörnet var det libanesiska kommunistpartiets flagga. Det som gjorde allt var i mitten stod det “Till ära för fackföreningskämpen Izzat Osman, firar vi honom för en livslång och trogen tjänst. 1 maj 2001. Libanesiska kommunistpartiet”. Izzat Osman är då min morfar. Som hade insjuknat i cancer och sen dog på vintern 2001.Det var jävligt mäktigt att se att de minns honom och att han gjorde avtryck hos folk.

Tyvärr tillåter de inte att man fotar av säkerhetsskäl. De vill inte att det ska spridas for mkt hur det ser ut där inne och vilka som sitter var osv. Varken pa Tvstationen eller högkvarteret. Men jag ska ta ett kort på den plattan för min motser har en sån hemma.

Det var den här dagen iaf. Imorgon vet jag inte vad jag ska göra än. Inga planer hittills.

Peace and out!